Flykten jagar mig, finner mig, flyr mig...

Någonting är fel. Jag har på allvar börjat fly från saker jag inte orkar med, som skolan till exempel. Tar mig samman, försöker lösa det i efterhand, tror att jag gjort det, men sen visar det sig att jag inte kan fly från min flykt. Och allt blir hundra gånger värre. Jag vet att jag får stå mitt kast, det är bara logiskt att det blir värre av att fly. Men flykten är helt instinktiv, min kropp vill inte vakna på morgonen även fast jag försöker tvinga den. Min kropp och min hjärna har slutat samarbeta. Kroppen säger nej, hjärnan säger "kom igen..". Det är totalt koas i existensen. Så vad kämpar jag emot? Mig själv? Eller ska jag bara lyssna..? Och avsluta allt här och nu. Åka hem och köpa mig en båt. Försöka hitta mig själv som jag helt tappat bort någonstans på vägen. Jag vet inte om jag finns kvar längre.

Så vad lyssnar man på när allt är oense? Mitt inre krig.

Existensen vill fly, på riktigt bort.. sätta sig på första bästa flygbuss till Skavsta. Ta ett flyg. Någonstans från världen. Så långt bort det bara går...