Once upon a time I was falling in love, now I'm only falling apart.

Hejdå Stockholm, bryggan, båten, huset, mamsen, papsen, brorsan, skogen, hunden, katten, maten... Farväl Anton, älsklingstanten, bilen, jobbet... Hejdå. Adjö. Farväl.

Det blev på tok för många farväl idag.

It's total eclipse of the heart.

Eller något.

Jag orkar inte skriva mer.

/Sandra (civilstatus; mitt i svallet. rakt akterut.)

Jag är bäst på farväl, verkligen.

Farväl är lite av min specialité. Jag råkar alltid ut för dem. Inga såna här "hejdå vi ses i veckan" utan mer åt "farväl, det var underbart och lära känna dig. synd att vi aldrig kommer ses igen"-hållet. Självklart råkar alla ut för sådana ibland, men jag känner att dom liksom är att återkommande mönster i mitt liv. Min specialite är nog att jag har en förmåga att träffa folk precis innan jag ska åka någonstans eller flytta. Alltid. Problemet ligger väl kanske också i att jag fäster mig vid folk som ska flytta ifrån eller som jag ska flytta ifrån. Alltid.

Jag hatar det iallafall, sådana här farväl. Jag hatar att säga "hejdå, ha det så himla bra nu, vi hörs säkert." Eller hur liksom, "hörs?", nej man hörs inte, möjligtvis dom närmsta dagarna men sen, nej, vi hörs inte. I huvudet säger jag nog mer "hejdå, måste du åka? nej gör inte det, jag vill inte, åk inte snälla, åk inte..". För jag tycker det alltid är lika sorgligt, att skiljas från människor man lärt känna och tycker om. Det gör ont i hjärtat på mig, riktigt ont, för jag vet hur det blir. Vi kommer säkert aldrig mer ens ses.. och det känns så fruktansvärt.. på något sett.

Imorgon kommer jag vara med om ett farväl igen. Ett riktigt farväl. Jag vet inte om jag tror att vi någonsin kommer ses något mer. Fast jag hoppas ju såklart. Ni vet, man planerar.. pratar.. tänker.. skapar drömmar.. som man ska göra sommaren efter eller året där på (man kanske t.om delar drömmen att segla världen över). Och sen blir det liksom aldrig av. Jag hatar när drömmar inte blir av, eller när dom inte blir verklighet. Det är min största skräck här i livet - större än fästingar. Jag vet inte om det är så sorgligt egentligen, men för mig är det. Jag hatar farväl. Alla dessa farväl.

/Sandra (Civilstatus; ensamseglare.)

Skarsgård i masten

Igår var jag och såg Mamma Mia med mamsen. Hade nog inte så höga förväntingar på den filmen egentligen, Abba är väl i sig inget som varit min grej riktigt. Men jag blev possitivt överraskad faktiskt, på riktigt. Charmig, lite annorlunda och helt vild. Frisläppt yeah. Charmigast var ju helt klart Stellan som långfärdsseglare. Men ni är inte förvånade antar jag? Riktigt bra, se den om ni inte redan sett den.

Tillbaka till stenåldern. Alldeles snart. Eller studentlivet om man så vill kalla det. På söndag åker jag tillbaks för att sno toapapper, leva på pasta och bli full. Springa runt i lila hängseloverall och kämpa mig hem säkert på kvällarna för att inte bli uppäten av teknologer. Sen börjar allvaret med sprutor, venprover och kaffedrickande. I can't wait. Eller jo det kan jag. Men det blir nog kul att komma tillbaka, hoppas jag.

Jag och Viggen...

Ska det bli vi två?

Albin Viggen, längd 23 fot (7,1 m), bredd 2,24 m med ett djupgående på 1,11 m. Viggen är en lillasyster till Vegan (se Thomas Grahns båt längre ner..) Är det inte en liten pärla? Min drömbåt för tillfället. Har lite andra förslag också, tex en Maxi 68. Men det är någonting med med denna. Så det blir nog jag och Viggen tillslut.

Nu går jag vidare i mitt liv, tror jag.

Jag tror jag släpper det här nu. Farväl ångest. Hejdå prestation.
Herregud det är ju bara en omtenta. Jag kan göra den i september istället. Det lööser sig. Skolan får börja och då kommer jag igång igen, in i plugget. Det är bättre att ligga i då istället. Istället för att stressa nu. Jag kommer iallafall ändå aldrig palla tre år om jag ska hålla på såhär, nej, skärpning nu Sandra.

Jag har varit nere och tömt min lilla båt på vatten nu, och skrubbat den lite också, den var lite grön. Hunden var med och gjorde en dum sak. Jag kastade i en diskborste i båten och hunden följde efter. Ja, han hoppade också i och blev hängande över kanten och låg kvar där och kollade på mig med bakbenen i vattnet. Tyckte väl att jag skulle komma och rädda honom ur den förfärligt knepiga situation han satt sig i. Det gjorde jag ju också, på något sett.

Sommaren börjar lida till sitt slut. Tyvärr. Jag känner det i luften. Det är inte alls lika många båtar som åker förbi här utanför längre. Annars brukar det vara som värsta motorvägen. Visst är det alltid lite ångestladdat när sommaren är påväg bort..

Jag har svårt att minnas vad jag egentligen gjort i sommar. Har väl jobbat mestadels tror jag, umgåtts mycket med föräldrarna. Har inte haft tid att umgås så mkt med vänner som jag kanske önskat. Det känns som jag av någon anledning alltid förändras mycket under sommaren, man byter miljö, får nya saker att fundera på eller framförallt kanske man får något annat perspektiv på livet eller så, jag vet inte. Har iaf hunnit med att träffa dom flesta gamla gymnasiekompisarna, gamla hus 8.. Camilla, Knark, Erica, Pelle.

Jobbet har varit okej iår, jag börjar ju nästan bli veteran där nu känns det som. Ibland trivs jag som fan och ibland känns det jättemotigt. Trevliga arbetskamrater gör faktiskt jobbet riktigt kul ibland. Det måste jag medge. Och det har gått fort, det har det. Och sen skiljs vi åt igen..

Sen hann jag med Gotland i några dagar också. Skönt att få lite riktig sommar och vara på stranden i några dagar. Det är nog egentligen den enda semestern jag haft i år. Och inget ragg fick jag på gotlandsbåten heller, tur de.

Och sen segling, segling, segling. Hör bara ordet. Är det inte underbart? Segling har jag ju också hunnit med, och båtar för den delen med. Och sen flytten till havet, det är fint här. Var hos min båtmentor här om dagarna, kollade lite båtar på blocket. NU blir det båtköp snart. Jag kommer bli en stormseglare, ingen solseglare. Det är nog mer min grej. Jag har även kommit fram till seglarbrallor upp över brösten är HETA (och dessutom väldigt praktiska i flera timmars regn). Julklapp tack?


Det där blev väl nån slags summering av sommaren.
Snart blir det andra tider.

Egentligen så borde jag göra något helt annat just nu. Egentligen.

Vad ska jag göra.
Skrika? Springa iväg? Fly landet? Slå sönder huset? Ta lillbåten och åka iväg? Sälja skolböckerna på blocket för reapris?

Jag borde plugga nu. Egentligen. Men hela min existens skriker nej. Och varför kämpar jag egentligen emot? Låt den säga nej liksom. Nej, för jag ger inte upp, men just nu borde jag bara skita i det och ta det nästa gång. Jag har ju LOV för bövelen. Och sen är jag tvivelaktig också. Och sen känns det onödigt att tuffa ner till Norrköping tur o retur ala 500 spänn och ändå misslyckas. Är inte det onödigt? Vad ska jag göra?

Jag funderar på att knata ner till min lilla båt "Hajen" och kolla hur den mår. Kanske behöver tömmas lite på vatten? Om den inte redan ligger på havets båten. Kanske kommer till insikt då, vi får väl hoppas.

Whatever keeps my boat floating

En vacker sommardag något år fick jag för mig att jag skulle segla. Och då var det som om det var det jag velat hela mitt liv. Jag hade bara inte upptäckt det ännu. Tanken genomsyrade hela mig, hela min själ, hela mitt liv. Det var det jag var menad att göra, segla. Om än så med någon, några eller ensam. Jag skulle segla. Jag var född till det.

Danderyd

Har varit hos Paula i Danderyd och "pluggat" dvs. ätit oxfilé och druckit vin, stalkat folk på fejjan och nåja, iallafall öppnat Haug-boken. Det var trevligt. Hann även med att jobba en stund på kvällskvisten.

Ångeststatus just nu? Svar hög. Tenta på onsdag, och idag fick jag panikångest och började stirra in i väggen när jag bara öppnade boken. Jag är velig just nu, och tvär. Har fått second thoughts eller något. Precis som alla karlar alltid får. Men det känns motigt just nu, men jag vet inte riktigt varför. Går jag rätt utbildning? Borde jag försöka byta skola? Eller kanske plugga till sjöingenjör istället? Egentligen gillar jag ju verkligen Norrköping, vännerna, vinet, festeriet. Och ändå dessa second thoughts? Är dom verkligen SÅ starka så inte ens det sistnämda kan köra över dem? Ja, tydligen så är dom det. Funderingarna är många, svaren är få. (Jag har börjat planera mord på PBL). Eller kanske har Sandras sjörövarplaner blivit alldeles för stora och för svåra att hantera. Är det så dom känner? Att dom bara måste tillbaks till havet? Hey, jag vill ut på äventyr, inte sitta och läsa i en träig bok och fundera på om jag valt rätt har i livet. Men vem vill inte det egentligen. Eller så klarar jag helt enkelt inte att vara på land längre.. det slutar aldrig gunga.

Eller kanske har jag bara en dålig dag.

Seglingsbilder

Vegan påväg ut i ovädret.

Jag är redo för tisdagens oväder. Det blev dock kallt ändå.

På tisdagen gjorde vi dryga 8-9 knop på ett enbart ett halvt försegel.

Onsdagen bjöd på lite bättre väder och segling i medvind.

Jag har precis hoppat i och blivit uppplockad i jungrufjärden vid en manöverbord övning. Ibland får man offra sig själv lite.

Seglingen

Tänkte testa lägga upp en videosnutt som jag filmade i tisdags från seglingen i mannaminnets augustistorm, som SMHI uttryckte det. Dock var vi nog hyffsat skonade här uppe i Sthlms skärgården. Det blåste upp till 18m/s, men just på videon hade vi kommit in på något lugnare vatten.. Så det var ganska lugnt ändå, men dock kallt och regnigt.

Segling i Stormen

Nu är jag tillbaks efter 4 dagar segling i varierande väder (läs: stormen). Det var helt klart en upplevelse, himla kul och lärorikt. Det var ett tag sen jag uppdaterade lilla bloggen och jag minns inte riktigt vad jag hunnit med sen sist. Jobbat, druckit vin med en jobbarkompis.. hm.. Jo jag har ju varit på Gotland och träffat Camilla, legat på stranden och ätit gott också. Plus självklart seglingskursen då..

Jag ska försöka leta reda på min kamerasladd och se om jag kan få in lite bilder från the days. Jag återkommer.

Lev väl tills dess.