Jag är bäst på farväl, verkligen.

Farväl är lite av min specialité. Jag råkar alltid ut för dem. Inga såna här "hejdå vi ses i veckan" utan mer åt "farväl, det var underbart och lära känna dig. synd att vi aldrig kommer ses igen"-hållet. Självklart råkar alla ut för sådana ibland, men jag känner att dom liksom är att återkommande mönster i mitt liv. Min specialite är nog att jag har en förmåga att träffa folk precis innan jag ska åka någonstans eller flytta. Alltid. Problemet ligger väl kanske också i att jag fäster mig vid folk som ska flytta ifrån eller som jag ska flytta ifrån. Alltid.

Jag hatar det iallafall, sådana här farväl. Jag hatar att säga "hejdå, ha det så himla bra nu, vi hörs säkert." Eller hur liksom, "hörs?", nej man hörs inte, möjligtvis dom närmsta dagarna men sen, nej, vi hörs inte. I huvudet säger jag nog mer "hejdå, måste du åka? nej gör inte det, jag vill inte, åk inte snälla, åk inte..". För jag tycker det alltid är lika sorgligt, att skiljas från människor man lärt känna och tycker om. Det gör ont i hjärtat på mig, riktigt ont, för jag vet hur det blir. Vi kommer säkert aldrig mer ens ses.. och det känns så fruktansvärt.. på något sett.

Imorgon kommer jag vara med om ett farväl igen. Ett riktigt farväl. Jag vet inte om jag tror att vi någonsin kommer ses något mer. Fast jag hoppas ju såklart. Ni vet, man planerar.. pratar.. tänker.. skapar drömmar.. som man ska göra sommaren efter eller året där på (man kanske t.om delar drömmen att segla världen över). Och sen blir det liksom aldrig av. Jag hatar när drömmar inte blir av, eller när dom inte blir verklighet. Det är min största skräck här i livet - större än fästingar. Jag vet inte om det är så sorgligt egentligen, men för mig är det. Jag hatar farväl. Alla dessa farväl.

/Sandra (Civilstatus; ensamseglare.)