I sökandet efter mening

En dag till ända och snart början på en ny. Nu träder vi in i hösten, vintern, mörkret. Idag höll jag på att få panikångest igen, jag har alltid trott på mig själv som en stark människa som klarar allt jag vill, men nu känns allt på svaj. Jag har verkligen börjat tvivla på hur mycket jag klarar, eller kanske snarare hur mycket jag ska låta mig själv klara. Plugget är tufft, och mellan varven känner jag mig totalt hjärndöd. Det funkar liksom inte, jag klarar liksom inte pressen av att inte klara allt på en gång. Jag tar det så personligt och hårt på något vis och trycker ner mig själv. Det sker allt oftare att jag bara vill springa därifrån och gråta. Sen kommer chocken.

Jag har liksom svårt att finna mening i vardagen när drömmar känns alltför avlägsna. Det är som att jag använder fest, shopping och internet som något slags substitet för det jag egentligen vill, jag mår bra av det för stunden. Men den varar inte länge. Och vid vidare eftertanke tycker jag det känns så otroligt meningslöst. Att allt man gör är festa, shoppa och titta på tv. Jag har alltid haft saker att lägga min själ i, förut var det hästarna, nu vet jag inte vad det är (jo, jag vet att det är segling.. men än är det långt till sommaren..). Så vad gör jag istället? Gräver ner mig i något själsligt djupt tillstånd och ser någon sorglig film, jag tror det tar mig någon annanstans för en stund. Eller så blir jag kär i historien om den lilla grabben kallad James Dean och hans korta bitterljuva liv med tragisk utgång. En komplicerad, sårbar och känslig men otroligt begåvad ung man som inte blev äldre än sina få tjugofyra år. Jag har liksom blivit konstigt kär i honom. Eller så är det bara så att jag blir så djupt berörd av tragiska bitterljuva historier. Jag tycker det är vackert på något sett jag inte själv förstår. Och sen vill jag bara dö ung...

Vi vill väl egentligen alla bara finna kärlek, finna mening, finna hopp. Jag vet inte ens vad det är. Jag har en bror jag inte förtsår mig på. Jag vill egentligen bara lära känna honom. Men han vill inte känna mig. Det finns nog inget jag blir mer frustrerad över än när jag inte förstår mig på människor. Det gör ont i mig.

Jag vet inte om jag är svag eller stark eller bara på fel spår i livet. Kanske är det bara ödet som skriker till mig: "köp dig en båt och ge dig iväg nu......"

Det är kanske min mening. Det kanske faktiskt är min mening. Ödet kanske skriker på mig och jag lyssnar inte tillräckligt noga.

Jag kämpar tills julen så får vi se. Jag skiter i skolan ikväll, nu ska jag lägga mig ned och läsa min två nya böcker om James Dean och en om en Världsomsegling. Det var länge sen man läste något annat än medicin och omvårdnad, men inatt ska jag unna mig de.

Det här vara bara från hjärtat. Godnatt.